Blay

Vi har tidigare talat om ett skifte där 68-generationens kulturkritik har ersatts av ett hacker-tänkande som genom innovation och ingrepp förändrar systemet inifrån. Detta skifte har förklarats med att nya teknologier har använts som modell för tänkandet. Den klassiska kulturkritiken bygger på ett motor-tänkande (och massmedietänkande) medan det nya tänkandet bygger på modeller från datornätverken. Den kris för den klassiska kulturkritiken vi ser idag är bara slutet på ett uppbrott som började långt tidigare, enligt Kittler med skriftmonopolets separation i visuella, akustiska och textbaserade flöden. Litteraturkritiken, med litteraturen själv, lever idag som odöd i ett oändligt slut. Litteraturkritiken har sedan skriftmonopolets fall tappat sin ursprungliga funktion och tvingas därför ömsa teoretiskt skinn flera gånger. Feminism, postkolonialism, konsumtionskritik osv. har tjänat som nya teoretiska skepnader för samma kritiska tänkande, som än idag fortsätter i våra skriftliga medier och gränssnitt.

Inte minst i Sverige, som i mycket följt USA i mottagandet av moderna teorier, har denna kritik haft en extra stark ställning. Här har t.ex. en sådan som Foucault helt infogats i denna kritik, medan han i Tyskland (med Kittlers hjälp) fått ett helt annat mottagande, samma sak med Derrida. Från förordet till Kittlers Discourse Networks:

“Rather than breaking new ground, the hermeneutic turn on the 1960’s > appears from Kittler’s perspective to be a restabilization, a > defensive shield that protects the inherited discourse network against > social and cultural mutations threatening to render hermeneutics > obsolete.” > /David Wellbery. Foreword to Friedrich Kittler, Discourse Networks, > 1800/1900 S. xi

Istället för att vi idag ersatt text-fokuseringen men något annat kan man säga att vår uppfattning om text som förändrats. Vad text är, hur vi läser den och hur den kan manipuleras. Språket underkastas ett helt nytt medium med en oöverträffad hastighet och manipulerbarhet. Språket blir både data i, och instruktioner till, ett datorprogram, samt ett av många gränssnitt med vilket man kan få information om den universella beräkningsmaskinens uträkningar och som sådant påverkas våra tankar av det nya skrivdonet. Varifrån kommer den här viljan att använda teknikens koncept som modell? Enligt Heidegger är teknikens väsen inte de tekniska objekten i sig utan på det sättet de avslöjar verkligheten. Om de mekaniska maskinen avtäckte verkligheten som resurs, där den mänskliga kroppen blir en energiresurs är det nu vår kommunikation som blir teknologisk. Jag föreställer mig att kommunikationen i ett klimat av det här slaget blir lika matematisk som programmeringsspråken. Vilket öppnar för å ena sidan isolering i kolumner och rader, fragmentering i mikro-nischer, och å andra sidan multiplicering och andra logiska operationer för att koppla samman information och kommunikation.

Språket blir kvantifierbart och instrumentellt - bara till för att ge effekter och resultat, tillföra något, förmedla något. Ingen separation mellan uttryck och idé, vad som uttrycks tolkas bokstavligen. Det finns ingen möjlighet att erbjuda något men förvänta sig att erbjudandet inte ska godtas, alltså ingen etik.

Språket exekveras likt ett datorprogram, det framförs utan fördröjning. Vid första punkt av icke-förståelse avbryts läsningen och nästa text påbörjas. Inte heller den fördröjning som möjliggör tolkning finns kvar i det snabba medielandskapet. Idag har man inte tid att tolka information, bara sortera. Texter blir post-hermeneutiska och binära. Antingen förstås de direkt eller så skippas det. Likt ett datorprogram som avbryter läsningen vid varje svårighet. Vad som återstår då för att få en kontinuitet är ett slags objekt-orienterat språk. Hypertextens länkande språk som återanvänder texter och refererar utåt. Sätter små, separata utsagor i kontexter. En text som aldrig är innesluten i sig själv. Ett språk kommenterar och återinför texter i ett distribuerat språkspel. Men ändå återstår det en sista hermeneutik, en sista litteraturvetenskap där tolkningen vänds mot sig själv och tolkar sin egen omöjlighet. Friedrich Kittler utnämner sig till den siste litteraturvetaren och avslöjar tolkningens mediateknologiska bakgrund och dess omöjlighet att överleva som annat än levande död i det nuvarande nedskrivningssystemet. Den nya kritiken etablerar inte en diskurs från vilken den utgår utan skapar snarare ett kopplingsschema för sammanfogande och isärplockande av diskurser och system. Inte i syfte att vederlägga strukturer utan att genom själva belysandet av dem öppna nya möjligheter. En kulturkritik kan skapas som inte bygger på en universell måttstock utan som fokuserar på HUR det tillgängliggörs. Varför tillgängliggjordes detta och inte något annat, och varför på detta sätt? En kritik som fattas utifrån och tolkar nedskrivningssystemet som ett historiskt begränsat fenomen istället för att inifrån försöka uttolka en mening. Detta är sådant som den traditionella tolkningen inte kan komma åt eftersom den bara arbetar med det utsagda och inte utsägandet självt eller det inte-ännu-sagda.