Blay

Idag besökte jag och några vänner söderåsens nationalpark. En mycket härlig och spektakulär upplevelse. Det fick mig att tänka på hur informationsteknologi färgar även så naturnära upplevelser som denna. För det första är det i mycket hög grad en delad upplevelse. Stället har ett namn, det finns kartor och utmärkta vandringsleder och till och med utlagda plankor som gör att alla går längs exakt samma rutt. Detta innebär att precis där jag stannar för en stund och förundras över den vackra naturen har tusentals andra stannat tidigare och fått samma upplevelse. Dessutom kan vi räkna med att en viss procent av dessa hade digitalkameror med sig, säkert bättre än den på min mobiltelefon som jag just höll på att ta upp. Bilderna som de tar kommer jag antagligen kunna hitta på fotosidor på nätet som använder sig av taggar.

Deras bilder kommer på ett sätt vara mer personliga för mig än de jag själv skulle ta med mobilkameran. Den högre kvalitén gör att de ligger närmare den faktiska upplevelsen jag hade på plats. Jag dokumenterar således min personliga upplevelse bättre genom att göra ett urval av andras bilder än att ta en egen bildserie. Jag ger upphov till en personligare dokumentation på det sättet, varför man kan fråga sig vad som gör en bild mer min för att jag råkade ha fingret på avtryckaren vid en sån här delad upplevelse. Bildens resultat kommer mycket mer vara en produkt av kamerans teknologi och omgivningen än mig som upphovsman. Vad återstår då för den som vill ha personliga bilder i ett massamhälle? Egobilderna. Narcissismen. Poserandet som snarare skymmer än lyfter fram upplevelsen och omgivningen. En identifikation, ett bevis för att även jag har upplevt den här platsen som av så många sökträffar garanteras sevärd.