Blay

(analys av Gertrude Stein – Lucy Church Amiably)

Samma år som Lucy Church Amiably publiceras följer Sergei M. Eisenstein upp succén med Pansarkryssaren Potemkin från två år tidigare med den semi-dokumentära Oktober, två filmer som skildrar episkt storslagna, historiska händelser. Filmen hade tagit över berättandet. Litteraturens kulturella hegemoni hade brutits och den var nu ett medium bland flera. Därför vände den sig mot sig själv för att upptäcka sin skillnad. Litteraturen började förstå att den hade att göra med språk och vad språk betydde för konstituerandet av vår verklighet; dess regler och hur man kunde leka med den. Skriftmonopolets upplösning var givetvis anledningen till att även kvinnor kunde ägna sig åt litteratur numera. Statshemligheter nådde pansarkryssarna över telegraflinjer snarare än i förslutna kuvert.

Litteraturen ägnade sig åt det berättande som inte lät sig fångas i filmrullar, det specifika berättandet som den logiska, symboliserande skriftkulturen hade byggt upp. Och om litteraturen sen romantiken hade ägnat sig åt att, med symboler, imaginärt simulera en ännu inte uppfunnen teknik genom uppspelandet av inre filmer, påminner Gertrude Steins text snarare om en annan samtida teknik: fonografen. Vad vi läser är inte Gertrudes röst som talar till oss, utan ett redan existerande, främmande språk som flyter genom henne och refererar till sig själv och sin egen skillnad snarare än till oss; inspelningar, fördröjningar, feedbackloopar. Som om Gertrude var en fonograf som spelat in språket runt om henne; personligt, tidstypiskt, officiellt, privat, manligt, lesbiskt och givetvis likt fonografens brus (nonsense) lägga till sin egen karaktär givet det sättet just hon vände sig mot världen, hennes lekfullhet (non-sense). Men det är ingen inre röst. Texten skriver Gertrude, inte tvärt om. Därför måste vi, för att få ut mening ur texten, kliva in i den. Vi kan inte bara vänta på att den ska tala till oss. Därför kan vi också kliva in i texten lite var stans, det finns ingen början. Texten är en verktygslåda eller en leklåda, vi kan plocka fram olika betydelser beroende på hur vi vänder oss mot den.

Texten är skriven inifrån språket. Det är inte ett subjekt som använder sig av språket, utan språket finns redan. Det talas utifrån språket, som är främmande, icke-familjärt. Den tolkning, som i namn av ”läsning” maskerar sig som en icke-tolkning, är alltid en ideologisk tolkning. Det naturliga språket är det manliga språket (Das Man), som genom sin dominans gör sig osynlig.

Miche is not Michel, but a rose is a rose is a rose. Texten är visuell, men visuell i sin materialitet, sina skillnader och repetitioner. Inte visuell i ord som skapar bilder i vårt inre, det hade filmen redan externaliserat. Språket får betydelse genom skillnader, aldrig genom att hänvisa till ett yttre objekt. Samtidigt slätar det över skillnader genom språkakten, så som den unika skönheten hos varje ros.