Magnus Eriksson bio photo

Magnus Eriksson

Internet and beyond. Pre-modern, post-human, para-academic.

Email Twitter Github Zotero

Overview

Denna text är ytterligare en variant på en sammanställning av den research jag gjort kring heta linjen-upploppet den 17 september 1982. Tidigare versionen har hamnat i Arbetaren Kultur och presenterats på Make All på Tekniska Museet i Stockholm den 18 augusti.

Följande research är baserad till stor del på genomgång av dagstidningar på mikrofilm under de aktuella datumen. För den som vill läsa de inscannade tidningsartiklar som jag refererar till kan göra det här. Jag vill även passa på att tacka Kugg och Linus som hjälp till med research.

Jag fortsätter efterforskningarna av händelsen och har nu kommit i kontakt med folk som använde den gamla linjen samt med några som jobbade Televerket på den tiden. Får se vad det blir av allt detta, men någonting ännu längre eller bredare än detta kommer garanterat. Var du med under upploppet skulle jag hemskt gärna vilja komma i kontakt med dig!

Men framförallt, nu gäller det att komma på hur 30-årsjubileet ska uppmärksammas, som inträffar måndagen den 17 september i år.

Redogörelse av Händelseförlopp

Det var inte första gången ungdomar hade bestämt träff vid Fridhemsplan på heta linjen. Så lät det till exempel i en artikel i Aftonbladet den 9 september.

Nya nöjet för ungdomar i Stockholm med omnejd är improviserade gruppsamtal per telefon.

Man slår ett nummer som saknar abonnent. Mellan televerkets pipljud och den automatiska telefonistens “var god tag…” kan upp till 15 personer samtidigt samtala och hojta till varann. Såhär lät det vid 8.30-tiden i morse på 08/13 00 20:

Pip pi pip piip… var god tad 90 120 för besked…

(Ett sorl av röster, hallå, hallå, finns Göran där?)

(Flickröst:) Är det någon kille på linjen?

(Pojke:) Ja jag!

Är det du som kallas Klark Gabble

Javisst

Jasså, finns det ingen annan?

Jag kallas även Clark Gäjbel…

(Annan pojkröst:) Göran!

Äh lägg av, det finns ingen Göran.

(Flickan:) Varifrån är du då?

(Clark Gable:) Enköping.

Ska du till Fridhemsplan ikväll?

Njä, vet inte.

(Pip pip pip piip, var god tag…)

(AB820909)

Men redan ett par veckor senare hade antalet ungdomar ökat explosionsartat. Sociala nätverk och rykten, precis som smittor, ökar som bekant i spridning exponentiellt. En berättar för en annan. De berättar för två till. De fyra blir 8, sen 16, 32, 64 osv. Inte nog med det. Längs vägen kan det också hända att spridningen når en riktig hubb, en extremt välsammankopplad supernod. Det är då spridningen fullkomligt exploderar. Något sådant måste ha hänt mellan den 9 september och den 17 september som vi förflyttar oss till nu.

En vacker höstkväll i september 1982 samlades några dussin brokigt utstyrda unga människor på Fridhemsplan: helt vanliga skolungdomar, inga organiserade motorcykelgäng. Inte heller stadens fåtaliga punkare och anarkister var representerade annat än med med några få ombud. Oavbrutet dök nykomlingar upp ur tunnelbanans djup. Ingen visste var de kom ifrån och vad de hade för avsikter. De tycktes inte demonstrera för eller mot något. De bara fanns där, stod i löst sammanhållna grupper och pratade med varandra.

Hans-Magnus Enzensberger

Antalet uppgick snart till närmare tusen ungdomar. Något liknande hade aldrig tidigare upplevts. Okontrollerbara men ändå så lugna. Kanske hade de en hemlig plan? Kanske var de påverkade av något? De kanske var ute efter bråk? Polisen tog det säkra före det osäkra och beslutade att skingra klungan.

De fanns överallt, berättar kommissarie Kjell Andersson. På busskurens tak, i träden, på valstugetaken och i elledningarna. Men de skingrade sig när vi kom. (EX820918)

Istället rör sig massan mot Rålambshovsparken utan marschordning, utan paroller, utan förutbestämd plan. Ungdomarna samlades uppe på gångbron vid parken, polisen hack i häl. En spänd situation uppstod. Någon kastade en flaska. Då går polisen in.

Ett femtital poliser med kravallhjälmar och hundar går in för att skingra massan. Ungdomarna började kasta stenar, ölburkar och flaskor från gångbron. Kommissarie Kjell Andersson beskriver senare som att “det blev någon sorts masspsykos. Allt fler började kasta saker.” (EX820918)

Batongslag utdelades, blåmärken uppstod. Några hävdade att de blivit hundbitna. Fyra poliser skadades av flygande föremål. Tio ungdomar omhändertogs och fick hämtas ut från arresten av sina föräldrar. Vid 22-tiden var ungdomarna skingrade och allt återgick till det normala.

Reaktioner dagen därpå

Dagen efter kommer rubriken i Aftonbladet: “Heta Linjen-fans slogs med polisen” (fotbollsfans var väl det enda gatuvåld de kände till…).

Tonåringarna, de flesta i 14-18-årsåldern kände inte varandra […] Kontakten hade de knutit via “heta linjen” – den nya flugan som genom televerkets misstag gör det möjligt för ett obegränsat antal människor att bli ihopkopplade på samma telefonledning. (AB820918)

Ryktet går att televerket ska stoppa heta linjen. “Vi skriver på protestlistor mot televerket. Var ska man kunna få kontakt med varandra i fortsättningen? sa Sanna Norelid, 16, från Djursholm och hon fick ivrigt medhåll från sina okända kamrater som slogs om att få skriva på listorna.” (AB820918)

Mycket riktigt, ansvarige kommissarie Kjell Andersson fruktar nya upplopp. “Nu fruktar vi vad som ska hända ikväll, säger Kjell Andersson. Blir det ett nytt upplopp med stenkastning måste vi se till att televerket stoppar “Heta linjen” genast. (EX820918)

Svenska dagbladet uppmärksammar att det inte var den enda händelsen av sitt slag med en kort notis dagen efter:

Flera stora ungdomsgäng drev på fredagskvällen omkring i Stockholm och vållade polisen stora bekymmer. Flera ungdomar greps, bl.a. i Rålambshovsparken där de ägnat sig åt att kasta sten mot polismännen. Hos Norrmalmspolisen var den stora arresten i det närmaste fullsatt redan före kl. 22 på kvällen. Andra stora ungdomsgäng härjade bl.a. på Gärdet, på Lidingö, på Ekerö och på Bromstensfältet. (SVD820918).

Även Expressen uppmärksammar att det var en stökig helg. Ungdomar har setts som “välte bilar, krossade fönster och brände valaffischer i Stockholms city”. Vid en rockkonsert på Sergels torg samlade ungdomarna ihop affischer och tände på. När polisen gick in för att gripa dem så går kamraterna till attack för att frita dem. EX820920

Efter de första reaktionerna så drunknar nyheten i framförallt två stora händelser. På söndagen täcks förstasidorna av massakerna i Sabra och Shantila i Libanon som krävde närmare tusen liv. På måndagen kommer nyhetsflödet att helt domineras av Palmes valseger som markerar slutet på Socialdemokraternas sex år som oppositionsparti.

Etablerandet av en officiell linje

En liten liten notis ses dock på DNs förstasida på söndagen: “Slutringt på heta linjen”. Längre in i tidningen får vi lära att televerket har kallat in tjugo experter som ska stänga ner de nummer som används för heta linjen. Den extrainkallade personalen kommer efter att polisen varit på besök och krävt ett stopp på samtalen.

Televerket förklarar hur heta linjen funkar:

“Heta linjen” är många linjer. Det är abonnemang som har upphört men där det finns hänvisningston och talbesked: Var god tag 90 120 för besked. - Televerket har varit generöst och låtit hänvisningen stå kvar flera år efter det att abonnemanget flyttat eller abonnemanget upphört, berättar Bengt Källsson. Alla linjer som inte används kopplas till en speciell utrustning där linjerna läggs parallellt och en talmaskin kopplas in. När flera personer ringer ett nummer som upphört kan de tala eller skrika [sic!] med varandra. (DN820919)

DN förklarar vidare hur ungdomarna kommit över numren:

De aktuella telefonnumren sprids med blixtens hastighet. Ofta delar ungdomarna med sig av telefonnummer när de talar på heta linjen. En 18-årig pojke berättade på fredagskvällen för DN att han hade 60 nummer som gick till fria linjer. (DN820919)

Där har vi supernoden…

Televerket är dock inte så hjärtlösa att de bara stänger ner linjerna. Man förstår trots allt att det finns ett socialt behov, framförallt för “gamla, sjuka och handikappade”. Istället ska man undersöka möjligheterna till att ordna “seriösa gruppsamtal” (DN820919).

Ett officiellt nummer inrättas till slut. Men där gäller andra ordningsregler. Bara 5 personer åt gånger får tala med varandra och då bara i 5 minuter. Gissningsvis har polisen ett öra på tråden på fredagskvällarna också. På så vis kan ett socialt behov fyllas utan att det för den sakens skull uppstår oförutsedda händelser inne i City på helgerna.

Den officiella linjen övergår senare till de privata linjer som än idag går att sikta i små tidningsannonser. De privata linjerna har inte mycket väsen av sig, även om många säkert har personliga barndomsminnen av dem. Den enda kontroversen som uppstått på senare tid var ett mord i Malmö på 90-talet där två män bestämt träff över heta linjen och den ena mördade den andra. Denna gång var det dock ingen som fick för sig att skylla på heta linjen, utan individens psykologiska läggning, troligtvis med homofoba motiv, ansågs ligga bakom.

Den Stora Kompromissen

De kursiva delarna i början av denna text är från Hans-Magnus Enzensbergers “svensk höst”, en av de få längre redogörelse för händelseförloppet från den tyske filosofens bok “Ach Europa!” där han reser runt i sju europeiska länder och fångar tidsandan. Heta linjen-upploppet och dess efterföljd ser han som ett tecken på en typiskt svensk relation till staten och förtroendet för samhälliga institutioner.

Han är förbluffad över upptäckten av ett nytt massmedium, vad han anser vara “en social uppfinning av första ordningen”.

Intelligentare än så kan man knappt använda modern kommunikationsteknik. Jag vet inte om det existerar något sådant som ett Stockholms stads kulturpris. Om så är fallet, har de okända upptäckarna av den “heta linjen” förtjänt det bättre än alla uppåtsträvande actionkonstnärer i riket. Det borde stå klart till och med för de välbetalda experter som i årtionden har tråkat ut publiken med sina bekymrade utlåtanden om den nuvarande ungdomens brist på målsättning, svaga motivation och normlöshet.

Reaktionen från samhället blev som bekant inget pris, utan ett anfall från polisens sida. Enzensberger som tysk är givetvis inte ovan med våldsamma polisinsatser, men säger ändå:

I Rålambshovsparken rörde det sig inte om olagliga husockupationer; där förekom varken maskerade demonstranter eller Molotovcocktails, utan bara några hundratal unga människor som ville umgås litet med varandra.

Deras brott bestod helt enkelt i att de inte hade utnyttjat någon av de institutioner som inrättats för detta ändamål. Hade de vänt sig till rätt instans med begäran om att få organisera ett gruppmöte för dåligt målinriktade, svagt motiverade, normlösa ungdomar, så hade man inte bemött dem med polisbatonger utan med subventioner. Skaror av socialarbetare, förmyndare och fritidspedagoger skulle ha satt i rörelse för att hjälpa dem fram till en socialt önskvärd form av kommunikation.

Och mycket riktigt, som på beställning kommer institutionaliseringen av “heta linjen” med där både televerket och polisen är med på noterna. En delegation ungdomar från heta linjen möter televerket och kommer nöjda därifrån efter att man kommit överens om att ungdomarna ska få en egen het linje hos Televerket. Enzensberger:

Logiken i den statliga interventionspolitiken är fullkomligt klar: första batongen, sedan moroten. Ungdomarnas sociala fantasi, deras självverksamhet skall kvävas genom ett slags kniptångsrörelse: å ena sidan genom att undertryckas, å andra sidan genom att förstatligas.

Och från den stunden kan man låta polishundarna stanna i sin hundgård. Blott hjälpsamhet och förståelse möter de får som hittat tillbaka till fållan.

Enligt Enzensberger uppfattar svenskarna sina institutioner och ämbetsmannaverk som en främmande men välvillig makt. Klart det var trist det där med polishunderna och batongerna, men de förstod bara inte. När väl ungdomarna förklarat så insåg de att det sociala behovet fanns. På så vis växer det fram en slags “moralisk immunitet” kring institutionerna där bara en “med ont i sinnet” skulle få för sig att värja sig mot deras makt. Väl inne hos institutionen finns värme och hjälpsamhet, livet är enkelt och allting funkar. Ute i kylan riskerar man både att skada sig och att allt kul man hittar på stängs ner.

Mediernas Makt

Enzensbergers sociologiska analys i all ära, men det mest intressanta teorin stod ändå den svenska polisen för. Där är alla så kallade sociala förklaringar helt frånvarande. Här skylls inte på avsaknad av fritidsgårdar, nedmontering av välfärdsstat eller kapitalismens individualistiska kultur. Ingen inneboende dynamik i det svenska samhället har bidragit till dessa lösdrivande ungdomsgäng. För den svenska polisen var det utan tvivel att heta linjen hade orsakat upploppet. Inte bara det, för polisen menar att buggen i telefonsystemet även är förklaringen till att det “emellanåt uppträtt mycket stora ungdomsgäng i Stockholm” som ofta lett till skadegörelse och bråk med polis (SVD820920). Om bara den heta linjen, detta masspsykosframkallande medium, stängs ner så ska nog ungdomarna lugna ner sig. Inte sedan den tyske mediavetaren Friedrich Kittler hävdade att den “så kallade människan” bara är en funktion av samtidens tekniska mediastandarder har någon tagit mediernas makt på så stort allvar.

Liknande slutsatser dras också under liknande debatter som följer under 80-talet. Karatefilmer orsakar kungsankravallerna och W.A.S.P skapar satanistiska självmordssekter. Och så givetvis rejvkommissionen och de hypnotiska repetetiva rytmerna följande decennium.

Jag vill dock inte vara allt för snabb att avskriva dessa moralpaniker. Det vore att förneka nya mediers omvälvande kraft. Visst lugnar allt ned sig efter ett tag då samhället vant sig, men det är dammet som lägger sig efter en stor strid då redan samhälleliga dynamiker har förändrats. Hur många skulle inte, likt mig, ha haft helt andra liv om inte internet kom i vägen nångång under tonåren och öppnade upp helt nya världar. Det var nästan som en masspsykos, fast i positiv bemärkelse. Heta linjen är också intressant eftersom den ritar om de sociala nätverken inom ett avgränsat urbant område. Heta linjen bildar en social sfär som skär rakt igenom skolor, regioner, klasser och centrum/periferi, som annars avdelar grupper från varandra.

En Alldeles Egen Värld

Det som är gemensamt för heta linjen, kungsankravallerna (då det ännu inte fanns övervakningskameror i City) och i varje fall det tidiga internet är att de alla skapar en social sfär där främst unga skapar gemenskaper och helt egna normer och beteende, utan insyn från varken reglerande institutioner eller socialarbetare och med en möjlighet att starta en helt nytt liv istället för det man fått via det sociala arvet.

Långt innan Facebook och Google gav direkttillgång till alla användares information till underrättelsetjänst och polis och långt innan FRA kopplade in sina kablar som kopierar all svensk internettrafik till deras databaser var internet också en sådan plats. Innan hemsidor och ens internetleverantörer fanns kunde vem som helst med ett telefonmodem och dator ringa upp andras datorer och utbyta information. Tack vare smarta telefonhack som möjliggjorde gratissamtal så utvecklades detta till ett globalt nätverk åratal innan Carl Bildt 1994 skickade första emailet statschefer emellan till Bill Clinton.

För Kittler sätter medierna gränserna för vad vi kan uppleva och för vår föreställningsförmåga. Men detta har inte att göra med innehållet i medierna, vilket han likt McLuhan i stort sett ignorerar. Det är inte innehållet i romaner, filmer eller filosofiska skrifter visar upp nya världar som inspirerar till aktion. Hos honom är det istället mediets tekniska struktur själv som sätter gränserna – vilka kopplingar och meddelanden det tillåter eller filtrerar bort, vilka som kan skicka, ta emot eller lyssna av.

Nya medier skapar nya möjligheter till kommunikation och sociala grupperingar som drar nya gränser mellan deltagare och utomstående.

Jämförelse med Nätpolitik

Förutom Enzensbergers redogörelse är det tunt om händelsen i litteraturen trots att den är så egensinnig i sin karaktär. Det enda omnämnandet på nätet jag hittar är bloggen Mothugg som 2011 läste Enzensbergers text och mycket riktigt påpekar att heta linjen-upploppet för tankarna till mycket av dagens diskussioner kring “nätpolitik” – “långt innan begrepp som flashmobs, phreaking, hacktivism, sociala medier eller för den delen nätpolitik blev till allmängods i svenska språket.” Även taktiken att ta något fritt, stänga ner det och göra en officiell variant av den har ju benämnts “spotifiering”.

En samtida nyhet om händelsen kanske skulle sett ut som följande:

Nätpolitik: En flashmob som uppstod genom sociala medier hamnade på fredagskvällen i konfrontation med polisen. Polisen misstänker att en grupp phreakers ligger bakom hackerattacken mot telefonnätverket som möjliggjorde den anonyma mötesplatsen där eventet skapats.

Den 17 september (i år en måndag) är det 30 år sedan heta linjen-upploppet. Det innebär att vi har nästan exakt en månad på oss att komma på hur vi bäst uppmärksammar jubileet. Ska du till Fridhemsplan ikväll?

Stay tuned for part II…


comments powered by Disqus